nån är inte det minsta intresserad av att sova...

Klockan är 00:48, Signe har just somnat i soffan.
Ja, vi skulle köra lite "sova själv metoder" men just idag gick det inte så bra.
Istället sitter vi här, kollar in gamla komedi program på tv (vet ni att det kommer upp en ruta på tv6 när klockan är kring 04, där det står "du kommer nu att somna och när du vaknar igen så är det något bra på tv"- är det ett hån mot nattvakande småbarnsföräldrar???)
Signe blir iallafall 8 månader idag! Känns som om det var igår vi var på rutin ultrajudet och nu ligger hon är och tar upp halva soffan.

Sömnen ja, när hon var 2 månader ungefär så slutade hon äta på nätterna och sov hur bra som helst i sin egen säng. Eller, hon var nog närmare 4 mån när hon sov i den egna sängen, innan dess så låg hon ju i ett babynest mellan oss, men sov det gjorde hon i allafall som en stock.
haha...vänta och se du bara sa alla överentusiastiska mer erfarna småbarnsmammor jag träffade. Och ja, hon gick in i en utvecklingsfas för någon månad sen och kom ur den med en beslutsamhet att inte sova i sin egen säng längre, om hon ens skulle sova alla under natten.
(och jag sluddrar på som bara den här, för jag är så trött så jag har påsar större än en shopoholics shoppingbag under mellandagsrean under ögonen)
Så varje natt den senaste tiden har vi utkämpat ett krig här hemma.

Jag har lagt henne i sängen, med alla diverse sovtillbehör så som kaninen, trasan, nappen och speldosan och gått igenom alla de vanliga sovrutinerna och hon har blankt vägrat. Tillslut när hon skrikigt upp sig högre än mount everest och maken har kastat ilskan blickar på väckarklockan och suckat så har jag plockat över henne till mig, lindat in henne och då har hon somnat tvärt. När jag tror att hon nått djupsömn så flyttar jag tillbaka henne till hennes egen säng. Där sover hon sött i 10 minuter, sen vänder hon sig till mage, får huvudet ner i kudden, vaknar av att hon har svårt att andas, lyfter på huvudet och vinglar det fram och tillbaka eftersom hon är så trött att hon inte vet vad hon heter till hon slår huvudet i sängkanten och blir tvärilsk. Så börjar vi om igen....Tills jag inte orkar mer och kaputilerar och låter henne sova tryckt mot mig resten av natten och så ligger jag där sen som i ett skruvstäd, försöker få ha täcke på mig för jag fryser och signe sparkar av det för hon är som en kamin, katten ligger staxt nedanför och muttrar lite och maken på andra sidan av mig . Då, i den stilla natten brukar jag undra varför vi inte köpte en säng stor som en fotbollsplan och inser att vi definitivt måste byta säng om vi ska skaffa ett barn till nån gång, eller banta katten rejält (och det vet ni ju hur bra det går) för vi kommer helt enkelt inte få plats. Eller så kanske jag helt enkelt ska krypa ner i spjälsängen själv och låta resten av familjen sussa sött i den stora sängen?

Nu sover Signisen iallafall sött i soffan och jag ska försöka flytta upp henne till sängen, jag vet att det inte kommer att gå, inte för att jag är pessimist, utanför att jag är realist just nu, men önska mig lycka till iallafall....
Och om ni ser en zombie vandra runt i de norra förorterna inom de närmaste dagarna så kan ni väll sätta en adresslapp på mig och posta mig till "sängen, kaosvägen 14" tack!

God natt och sov sött nu!!!